I slutet av 1940-talet, när den första tunnelbanelinjen i Stockholm byggdes, föddes också tanken att förse stationerna med konst för att minska trafikanternas obehag av att vistas i underjorden. Dessa tankar formulerades 1955 i en motion till Stadsfullmäktige där det bl.a. sägs att en eller annan huvudstation skulle kunna formas till en underjordisk katedral, en fanfar av färg och rytm. Samtliga partier ställde upp på motionen , som därmed antogs. Resultatet har blivit blandat men nog lever en del stationer upp till motionens tankar. När Landstinget tog över ansvaret för kollektivtrafiken i Storstockholm fullföljde de traditionen och bildade en särskild nämnd med ansvar för konsten i tunnelbanan. Även pendeltågstationerna fick så småningom sin beskärda del.

 

Ulf du Rietz, som har varit ordförande för denna nämnd och även har medverkat sedan ansvaret flyttats till SL, berättade i torsdags medryckande och entusiastiskt om utvecklingen av konsten i tunnelbanan och visade ett antal bildexempel. Han berättade också om politikernas roll i detta arbete samt hur poesin så småningom har fått en plats i detta sammanhang.

 

Ett 25-tal personer som lyssnade fick se och höra både hur stationerna ser ut idag och vad som hände under arbetet med konsten.

 

 

  

 

Intresserade lyssnare                                                     ”Berättaren”